Det finns alltid två sidor av myntet, för mig är sidovalet enkelt…
I en annorlunda tid får annorlunda tankar plats
Bryter mönster i veckor märkta semester…smakar på
hemester. Ok, saknar lite krydda (Bluesfest) men det får gå…
Lust, vila, energi, kärlek, målarfärg, vänner blandas
hejdlöst med sommarregn, musik, latmaskar och
hammarslag

Som att vandra i en historielektion

Letar leder i närhet och Järnleden lockar med sin historia
och 30 km i okända vägar
En tidig torsdag packar vi ryggsäckar med det vi tror vi
behöver. Himlen är vackert fri från moln när vi parkerar
bilen framför Kristinehamns järnvägsstation, fleecetröjan
känns onödig och lämnas kvar. 20 minuter senare
släpper chauffören av bussens alla passagerare (vi två)
på hållplats södra Nässundet, typ mitt i skogen
Lätt hittar vi den som sig bör orangemärkta leden, som
med jämna mellanrum fyller på historiska kunskaper, vi
ska vandra på järnets väg från Vasatid

”Målet är ingenting – Vägen är allt”

Såklart går vi lite fel när munnen går för fort och ögonen
hittar vackerheter men vad gör väl det, säjer vi i mun på varann,
vi har ju ingen tid att passa.
Efter första milen är vi framme vid Niklasdamm låter
tårna få vifta i frihet när vi smakar av caféets underbart
välsmakande ostklädda brödkaka och bakverk med
smak av pelargon

En kärlek, blå himmel och hembakt…mmm

Vi går in på mil två och i djupare skog där tystnaden
ligger som ett duntäcke över grantopparna, vi tystnar vi
också för att liksom inte störa i detta naturrum. Stigarna
blir smalare och mellan stenar och rötter fokuserar vi
synfältet för att få det rätta fotfästet i tillvaron.
Vi följer ett vatten som flyter så stilla och ljudlöst och det
är bara våra egna andetag som hörs när vi stannar upp
och suger in allt som bara finns där runt oss.

Förr en transportsträcka, nu ett andrum

Mellan Älvbron och Fornborgen skriker fötterna efter
torra strumpor, vi lyssnar och vilar på en av alla små
bänkar som bara står där med jämna mellanrum längs
vandringen, fyller på med energi som vägt i ryggsäcken
och går in på mil tre. Det går långsammare nu, solen
värmer bara axlar och vi fantiserar om kortbyxor och
svalkande bad.

En spegelbänk

Tysta timmar bryts av, vi närmar oss E18 och tänker att
nu är det väl inte så långt kvar…vi ser bilister, cyklister,
mopedister, så går vi lite fel igen, fötterna får nöta asfalt
och det gör ont.

Den äldre, grå och stadig, De yngre, sårbara, gröna och vackra

I Östervik med utsikt över Vänern gör vi sista stoppet, en
kylskåpskall Ramlösa och ben i högläge för en stund
känns som en högvinst.
Vinden från vattnet för oss genom villakvarter de sista
kilometrarna till den bastuvarma bilen och även om
kroppen gnisslar lite gnälligt så är känslorna på
övervåningen och dansar….

När det enkla är det vackra

Vi kan, vi får, vi vill och vi gör det tillsammans. Vi väver in
fina trådar i livets bildväv och några timmar senare sitter
vi på restaurangen vid deltat med en bakad potatis full i
räkor, en kall öl i immigt glas, ler lite fånigt förälskat och
den där bildvävnaden …. den blir så fin

När tiden finns…