När vi anlände piren i Saladan var vi såå trötta och kroppen hade liksom inte anpassat sig till värmen. Man betalar en avgift för att gå i land på ön ( ca 3 kr) och det är ett totalt kaos med massor av folk som går av och på och alla som högljutt berättar att de har bästa taxin gör det lite jobbig

Vi stressar igenom oss kommersen och bestämmer oss för äta och dricka lite innan vi tar oss söderut. Hittar ett enkelt ställe med underbar personal, kyler av oss och fyller på energi. Frågar Maman om hon har nån kompis med TukTuk som kan köra oss till hotellet och jajamensan det fixar hon. När transporten kommer och jag ska betala för maten är mitt lilla fodral med pengar borta… söker runt bordet men den finns inte. Vi tänker att den tappade jag på piren och de pengarna fick vingar. Skit.. men det är bara pengar säger kärleken, mycke pengar säger jag men det är bara att släppa det…

Den borttappade och upphittade börsen…jag var tvungen att säga en färg för att identifiera den …😂🤣🥰

Två dagar senare när vi ligger vid poolen kommer hotellets madam och undrar om jag tappat något i Saladan…Om jag var på en restaurang och åt innan vi åkte till hotellet? Hon berättar att de ringt från detta ställe och säger att de hittat min pengapåse, hon visar mig bilder från deras securitycamera som de skickat till henne. Det är ju ni eller hur säger hon. Jag gråter av glädje, Björn kommer upp ur poolen och ser ut som en fågelholk. Vi frågar om hon kan ringa och säga att vi kommer nästa eftermiddag ❤️

Här är vi med våra änglar…

Dagen efter tar vi en taxi upp till Saladan och lilla familjen gör oss sällskap. När vi kliver av hör vi glädjeskrik och alla i kommer springande fram till oss för stora o varma kramar. Det är så otroligt fint. De berättar att de hittat mina pengar på toaletten samma dag vi var där. De frågade vännen som körde oss var vi bodde och ringde hotellet som svarade att de hade haft 9 incheckningar under dagen så de visste inte vem det kunde vara. Men Maman gav sig inte utan gick igenom securityn och hittade bilder på oss och resten är nu en fin och lång historia om varför vi återvänder till Thailand och här kommer en till…

Två godingar på bästa pizzerian…

Vi går en runda i Saladan, ett ösregn drog över den lilla staden under tiden vi satt i vår numera favoritrestaurang och tog en kaffe och glass. Vi ser platser där vi har vansinnigt roliga minnen ifrån och det är så kul att vara tillsammans med några av de som medverkade till detta. Hanna, Viktor och Collin berättar om en pizzerian Loro Loco som gör supergoda stenugnsbakade sådana. Vi tar taxin dit och wow sååå gott det var och jag har aldrig sett en treåring äta så mycket. Nöjda och mätta åker vi hemåt, nästan framme säger Björn; min ryggsäck var är den? Vi kan inte göra annat än att skratta, för det blir humor när det blir för mycket. Nåväl, hörapparaten som ligger i den glömda väskan där vi nyligen käkade, den behöver kärleken iaf och hur löser vi problemet?

Så var den tillbaka också…

Jag har numret till pizzerian säger Hanna, jag ringer på Whats up bara vi får Wi-Fi säger hon när vi stiger av på deras hotell. – Jag hör av mig när vi fått kontakt säger hon och vi vandrar hem till oss. 30 min senare stannar en TukTuk framför vårt hotell och en ryggsäck levereras till sin ägare. Till historien om den glömska familjen kan också nämnas att ett par leksaksflygplan hittades på vårt hotell och kunde lämnas tillbaka till två små knattar. Resten av kvällen gick i leendenas tecken 🙏🏻

En vacker kväll av flera anledningar…