Vi hann knappt hem efter förra vandringen innan vi bestämde oss för att göra en tredje.

Det är nära nog omöjligt att förklara varför för den som inte gjort en Camino och jag har själv svårt att sätta fingret på vad dessa vandringar gör med mig.

Kanske är det enkelheten som fångat mig. Jag bär det jag behöver, ju lättare börda desto enklare blir stegen. Jag behöver mat för att orka och en säng för att vila… That’s it…

Nu är den packad igen…ännu lättare den här gången

Kanske är det i långsamheten tankarna vilar. Att steg för steg ha tid att låta ögon och känslor få plats, vandrar på stigar som nötts av vandrare långt bak i historien, vandrare som gått under samma himmel som jag.

Kanske är det i att tacksamheten för det jag har växer i takt när längtan till de nära är svår, när bergen är evighetslånga, när kaféet bakom kröken är stängt och orken tryter, när vägen till vila är för lång…

Rutten 2024…

Vi ska gå Camino Ingles, den kortaste hittills. Fem dagars vandring innan vi når Santiago de Compostela efter 12 mil, där stannar vi en natt innan vi fortsätter ut till Finisterre, världens ände, ca 10 mil på 4 dagar

Ferrol värmde… startpunkten på Ingles…

Efter några timmars sömn på Scandic Landvetter drog vi på oss våra väl använda vandringskläder och försökte klämma ner lite frukost 04.00 innan första planet tog oss till Frankfurt och sen vidare i nästa till Santiago. Nån timmes respaus innan vi klev på bussen till Ferrol som är startpunkten för årets Camino.

Sista transportsträckan… nu går vi på reserven…

Framme i Ferrol, äntligen, nu ska vi leta upp vårt boende. Kollar GPSen som visar 20 min promenad i en värme som känns ovan. Vi går iaf rakt på rätt adress, känner oss lite proffsiga fast det är nog mer tur…En supergulliga dam hjälper oss in i vår tvårummare, billigt, rent och här finns allt. Att den ligger precis vid leden gör oss ju ännu piggare, det blir en enkel morgon.

Mitt rum…en presentkepa från värdinnan…
Kia’s rum…en keps till henne också…

En snabb dusch och på med luftiga svala kläder för en tur på stan. Vi letar upp turistbyrån och fixar pilgrimspasset och pladdrar lite tips med ytterligare en gullig tant. Vi trötta, hungriga och törstiga och vi vet av erfarenhet att matställena inte öppnar köket förrän 20.00. Det passar inte oss alls men hittar till slut en bar som serverar en riktig god pizza och där sjönk ögonlocken nån centimeter …

Letar upp en supermarket för att inhandla frukost och nödproviant ( ägg och kex). Nödproviant är ett måste, energin kan ta slut snabbare än vad bussen körde idag…

Nu laddar vi i sängen… imorgon tar vi steg 1.