Nigreira – A Picato 46 603 steg 33.0 km
Vet inte vad det var med det där boendet vi hade bokat för natten till onsdagen. Det kändes bara fel, pilgrimsmenyn var det sämsta vi ätit. Natten bjöd på minimalt med sömn fast vi var övertrötta, ibland åker man på smällar.
Klockan klämtade 05.30 och vi lämnade boendet före kl 6, det var ju en del utmaningar som väntade under onsdagen så vi kände för att ta ut några mörka morgontimmar.
Gick in till centrum för frukost, det skulle finnas ett ställe som öppnade tidigt, vi hittade det, dörren var öppen och vi gjorde high-five… lite för snabbt. Det visade sig vara ett bageri… så med varsin enorm vaniljbulle i papper gick vi genom porten ut ur staden tuggande på jättemånga tomma kalorier.
Genom skogar med pannlampa på travade vi uppför och uppför i dryga milen. Ganska skönt att gå i mörker, vi ser ju inte hur långa backarna är… Luften är sval och dimman ligger tät i dalen, solen går upp vid 8 tiden och vi närmar oss det efterlängtade kaffet.
Precis vid kyrkan Cruseiro da Piaxe ligger baren där vi stillat abstinensen. Vi och ett fåtal pilgrimer och ett gäng ridhästar som vi känner igen sen gårdagen betar intill. En grupp medelålders kvinnor från Brasilien rider Caminon och som den människokännare jag är så kan jag bara konstatera att de inte tillhör arbetarklassen. De bor på hotellet intill och rullar ner sina stora resväskor till medföljande transport innan de svingar upp sig i sadeln i sina nystrukna skjortor . Det låter iaf härligt när de skrittar iväg på asfalten. Kloppeti kloppeti kloppeti
Vi njuter av den vackra morgonen och fortsätter uppför med ny energi. Vi går långa sträckor med bara fågelkvitter och vacker omgivning runt oss. Det är drygt en halvmil till nästa cafe´…
Så ser vi den lilla byn med en skylt som visar att där går det att fylla på med kaffe och vila. Det är ganska krävande vandring och pauser är så viktiga. Ser de där hästarna igen, de står och tuggar utan ryttare utanför ”vårt” rastställe. Det brinner lite i huvet när skylten cerrado når ögonen, överklassen har bokat hela huset och vi får fortsätta längta… Money talks..
Efter två mil är benen stumma och fingrarna som gröna prinskorvar. Till slut hittar vi varsin sten som vi placerar den ömma bakdelen på en kort stund. Låter pulsen komma ner och hejar på det ridande sällskapet återigen.
24 km har vi gått innan vi kan sätta oss på baren som erbjuder patatas fritatas med två stekta ägg, ketchup och majonäs. Om det var gott? De godaste stekta äggen jag nånsin ätit, iaf efter 25 km uppförsbacke, vi stönar av välbehag alltmedan vi ivrigt viftar mot de tusentals flugor som hittat vår odör.
Nöjda går vi vidare, strax ska vi vika av leden mot en alternativ väg som går lite mer uppför och som dessutom är lite längre. Nu ska vi följa gröna pilar i stället för de typiskt gula.
Det verkar som om det är bara vi som väljer den här vägen, ser inte en enda pilgrim. Nu är det varmt och vi flåsar lite osexigt innan vi äntligen kan vända nedför mot A Picota
Intressant är att ju närmare målet vi kommer desto mindre energi har vi och kilometerna blir evighetslånga. Nu är det så tungt…Kommer ner i dalen där bäcken porlar och nu spänner vi musklerna och jävlaranammat uppför sista backen mot vårt härbärge.
Fullständigt slutkörda ringer vi på porten till Albuerge Picota och vi träffar en ny trevlig värd som visar oss vårt rum, badrummet vi ska dela med andra och det lilla köket. Vi har en 150 säng och jag frågar om vi kan få ett lakan till, pekar på Kia och säger; she’s not my wife, varpå hon drar fram en extrasäng under sängen och springer och hämtar sängkläder till denna . Vilken service!
Lämna ett svar