Cee- Finisterre 21 414 steg 15.2 km
Efter en frukost på hotellet (där vi blev riktigt bortskämda) kliver vi ut i en blåsig sista vandringsdag. Följer havet en bit innan vi går leden uppför genom otroliga fina smala gränder.
Det känns i oss att det är de sista stegen vi går på den här vandringen. En känsla av både stolthet och sorg, det är dubbelt av allt.
Visst går det uppför i Corcubion’s gränder men det gör ingenting, det finns så mycket vackert att vila ögonen på.
Vi kommer upp till kapellet, dörren står öppen, vi täcker våra bara axlar och går in en stund och blir ännu mer känslosamma i en tystnad.
Går ut ur kapellet med en lugnare puls, vi har ingen religös bakgrund eller en tro på Gud men en pilgrimsvandring tar tag i oss och vi tänker på alla som gjort stigarna i sin tro. Det går oss inte obemärkt förbi… orden som förklarar är svåra att hitta.
Vi går en jättebrant sträcka uppför, sakta , sakta kämpar vi på. Går förbi en skylt där någon har skrivit ; It’s OK! Någon annan har kluddad dit; It’s NOT. Smart, det gör ju att vi skrattar istället för att tycka det är jobbigt.
Vi trodde inte att den här sista vandringen skulle vara så mycket i skogen och så pass kuperad. Hade nog tänkt att vi skulle lulla 15 km längs havet…
Vi lämnar skogen och går ner mot Sardinieiro som ligger vackert vid havet. Vi kollar kartan som visar att vi ska upp i skogen igen, bestämmer oss för att följa bilvägen istället som följer havskanten. Då kommer han, vägvisaren , ivrigt pratande spanska och pekar i en annan riktning. Att ens försöka förklara vår plan för honom lägger vi ner, vi följer honom genom gränderna lite skamsna och hör honom nämna Camino flera ggr. Han är så nöjd när han ser att vi går uppför igen på den rätta leden. Vi tackar och ler.
Det blev ju så bra ändå, hur tacksamma är vi inte när vi skymtar havet igen. Långt bort gör sig vårt mål synligt, Finsterre. Vill vi verkligen komma fram? Har det inte gått för fort? Var det lite för kort?
Snart ska vi gå ner på den långa stranden Praia de Langosteira. Det har varit vår målbild att i solsken få låta fötterna komma ut i frihet mot mjuk sand och svalt Atlantvatten
Vi tar av allt illaluktande vi har under knäna och skrattar av vällust, det är alldeles alldeles underbart.
Nu ska vi bara följa stranden till dess ände, fram till Pension Dona Lubina. Nu går vi inte fort, vi bara njuter, fötterna jublar känns det som. Vi kommer iaf fort fram till vårt fina boende, rummet är inte riktigt klart så vi ställer ner vår packning och letar upp närmaste restaurang.
Vi är hungriga säger vi när vi kommer in i den tomma restaurangen, åh… vi städar köket nu säger han bakom disken. Vi kan öppna om nån timme. Någon som jobbar i köket ser vår sorgsna ögon och undrar om det går bra med sallad?
Oh my good vilken sallad sen… jag kunde ha slickat tallriken. Det var inte billigt men såå värt varenda euro. Nöjda går vi tillbaka till pensionatet, allt är klart och vi visas in i ett rum högst upp med havsutsikt. Här ska vi bo i 2 nätter.
Vi duschar och tvättar, det finns en hårblås så vi gör oss till med frisyrer innan vi går in till Finisterre som ligger nån kilometer bort.
Hittar en bar som har Sangria och som sig bör beställer vi in en kanna och två glas. Fram med penna och nån servett sen börjar mattegenierna räkna steg och kilometer. Det har blivit en kär och njutbar tradition… Sitter länge och går igenom våra dagar vi vandrat, tittar på folk, fnittrar och skvallrar. Vi letar upp en supermercado och handlar frukostmat innan vi vandrar ”hem” för lite vila och bloggeri. Det har varit en fantastisk dag, en otroligt fin vandring fick vi denna sista fredagen i augusti
Lämna ett svar