Så var det äntligen dax att plocka fram passet och stuva in duffelbagarna i bilen och mata in Gardemoen i Gps’en. Det har varit en märklig känsla fram till denna dag, det där goa pirret ”nu räknar vi ner till semester” har liksom inte infunnit sig. Det är så mkt som är annorlunda när vi inte har jobbet som tar den största delen av vår tid.

Inkvarterade, mätta och redo för spel i hotellobbyn… tufft

Vi ska åka mot Sri Lanka på morgonen därpå så vi väljer att boka in oss en natt på Park inn by Radison , dels för att sova fler timmar och dels för ev dåligt väder. Äter gott och chillar i lobbyn med ett par spelomgångar där ingen lämnade bordet med tårar.

Flygplatsen i Doha…

Det bara flyter på med incheckning och säkerhet, sällan det har varit sånt flow. Vi flyger med Qatar denna gång och jag gillar det bolaget skarpt. 6.5 timme senare gör vi en kort mellanlandning i Doha. Den flygplatsen har verkligen lyft sig, sååå vackert och dra mig baklänges sååå dyrt.

Den absolut dyraste Aperol Spitz vi någonsin intagit!! Vi fick djupandas vid betalningen, innan ångesten övergick i skratt…

In i nästa plan och 4.5 till mot Colombo. Lika smidigt som vid incheckningen blev utcheckningen . Sen tog det stopp… klockan visar 02.00 lankesisk tid och vi ska bli upphämtade utanför terminalen…

Här står vi trötta och lyckliga och väntar på han som ska komma med skylten det står Uppvall på…

Vi väntar o väntar, kollar om och om igen om vi läst fel i meddelandet från vårt boende. Skriver igen och förklarar att vi är här nu, försöker ringa via Whats Up men näe. Björn går in igen i terminalen för att få loss lite cash till en taxi… alltså vi är ju lite för trötta nu och det är 29 grader varmt. Då plingar det till, vår transfer har kört iväg med fel personer eller rättare sagt fel personer hade sagt att de hette Uppvall…Skratt igen

Klockan är 04.00 och vi får den godaste och kallaste ölen ever…

Så kommer då äntligen vår transport och vi får trösta den stackars chauffören hela vägen till vårt boende. Underbara Deb, som äger boendet tar emot oss med öppna armar där i den Lankesiska natten. Vi får en varsin iskall öl som intas med på verandan innan vi somnar typ innan huvudet landar på kudden i rummet som är svalt. Olideb Gedara heter vårt lilla pensionat, 4 rum, en liten sval pool och 10 min promenad till havet. Vi betalar 671 kr för två nätter inklusive frukost och transfer, fantastiskt .

Vårt underbara boende för de två första nätterna…

Har ställt klockan för att komma i fas och 9.00 sitter vi vid frukostbordet och får sällskap av ett jättetrevligt engelskt par numera boende i Spanien. Badkläderna är på och vi går saaaktaaa mot havet för det är varmt på riktigt. Kastar oss i vågorna när vi äntligen känner sand mellan tårna. Letar upp en plats med skugga och mjuka dynor och bara mår så där gott, slumrar till lite emellanåt. Njuter.

Här är det inte bara sand mellan tårna…
Dessa speciella vackra båtar med fyrkantiga segel…

Kurret i magen blir mer o mer ljudligt och vi tar oss från stranden för mat. Vi båda älskar den Singalesiska maten och beställer i Curry från restaurangen med havsutsikt. Det blir inget mmmm eller åhhh, Björn skickar ut sin mat medan jag ändå fyller ut tomrummet. Det blev en flopp och livet går vidare.

Utsikten ok men maten… not

Slappar i skuggan vid vår pool och bokar transport av Deb inför morgondagen. Slumrar lite mer, kroppen tar stryk av resor och värme, det blir bättre det vet vi. Läser in oss på Tripadvisor för bättre mat på ett ställe nära oss, liten raggartvätt och på med en osvettiga kläder innan vi går så där saaaktaaa mot restaurangen TukTuk

Alltså takläggningen på detta kök… wow

Reggae i högtalaren, kyld dryck, pizza, fläkt… det blev ett bra avslut på denna första ”semesterdagen”. Går saaakta hem i mörkret och sitter en stund på verandan innan det inte går att kämpa emot tröttheten längre

Om han kunde låta bli? Näe…

Imorgon packar vi ihop oss igen, vi ska till Kandy för två nätter och nya äventyr. Vi kostar på oss en egen driver, vissa saker är värt att satsa lite mer på.

Hej då Negombo, tack för fin tid. 45 år sedan jag var här, inget är sig likt…