Mirissa, staden där termostaten visade rött…

Lämnar havsutsikten och den lite livligare delen och tar oss över gatan sicksackande genom den vansinniga trafiken. Går uppför branten vi känner igen och landar i tystnaden, en oas. Spice House. Här driver britten Phil och hans singalesiska fru Whatsala ett litet hotell med mycket av det lilla extra.

Vårt rum Saffran beläget på andra våningen står klart och väntar på oss. Det är så himla fint med en massa små fina detaljer jag gillar. Förra gången vi var här bodde vi i ett litet trädgårdshus, Lemongrass, vi och aporna.

Vi har bestämt oss för att slappa några dagar nu så vi placerar oss i skuggan vid poolkanten och lyssnar på tystnaden tills magen signalerar tomhet.

Vi har ju hittat favoritbaren och ilar över gatan igen mot havskanten. Ris och curry till lunch, vill man ha den rätten bör man komma före 15 har vi lärt oss. Mätta och nöjda känner vi på penningpungen, oups den behöver påfyllning. Här betalas det mesta cash, även boenden, lite ovant att hantera fysiska pengar, färgtränar. Vi går vi längs stranden för svalka och ju närmare centrum vi kommer desto tätare blir det mellan solstolarna… inte vår cup of tea. Lämnar den bastuvarma ATM holken och går huvudgatan hem för mer poolhäng och svalka.

Avlutar kvällen på balkongen med som sig bör lite kortspel. Imorgon ska vi göra så lite som möjligt bestämmer vi. Det ska bli ännu varmare nämligen…. Lär mig en läxa innan jag lägger mig; Tänd ljuset i badrummet när du ska borsta tänderna!!!

Vaknar till en onsdag med klarblå himmel, börjar känna semesterfeeling nu, vi har ju inga planer för dagen…än. Så skönt. Frukost på verandan med de andra gästerna, övervägande brittiska par över vår ålder, så artiga och trevliga.

Placerar oss på skuggsidan vid poolkanten och bara njuter. Hör någon som via högtalare sjunger/ mässar lite längre bort. Tror först det är någon böneutropare från en minaret men det pågår hela förmiddagen. Jag googlar på speciella dagar Sri Lanka 2025 och det visar sig vara Navam Full Moon Poya day. Den första fullmånedagen i februari är den näst viktigaste Buddistiska högtidsdagen. Så klart vi måste leta upp närmaste tempel, i 32 graders värme. Det är ju bara 1.5 kilometer…

Jag har min tunna sarong i väskan som jag sveper runt mig innan vi går in i området. Vitklädda människor sitter i en stor sal och läser buddistiska texter. Vitt är buddismens färg och passande nog är Björn rättklädd. Vi är de enda icke singalesiska här och vi får så många hjärtliga leenden och hälsningar.

Med en upplevelse rikare i sinnet går vi helt genomsvettiga mot favoriten vid havet för mat. Våra magar har lekt Vattnajökul från och till men det tar hungern inte nån hänsyn till. Vi beställer in varsin Kottu, en singalesisk specialitet, finhackat bröd och grönsaker, med ägg för mig och ost för Björn. Det är så himla gott, som typ pyttipanna fast på Sri Lanka.

Stranden vi sitter intill heter Turtle beach och det finns en anledning till det. I flera dagar har vi stått och tittat på sköldpaddor som simmar in bland reven för jakt på små små fiskar. Häftigt och omöjligt att hinna fota.

Det blåser skönt här vid vattnet och jag blir översköljd av en jättevåg när jag turtlespanar. Precis vad jag behövde i värmen, tycker om den här baren Sea Side jättemycket och nu har vi lärt känna killarna som jobbar lite mer och får de där fina samtalen.

Ett dopp i poolen igen känns nödvändigt, vi kommer nog inte ha den lyxen vid kommande boenden så det gäller att njuta fullt ut. Imorgon lämnar vi Mirissa och åker nån halvmil västerut längs havet till Weligama. Där ska vi stanna tre nätter och leta upp nya favoriter…