O Pedrouzo- Santiago 30646 steg 19.7 km
Vi var rejält slitna igår efter den näst sista etappen och dessutom en natt med minimalt med sömn. Vi låg till sängs innan solen gick ner och samlade kraft för de sista 2 milen. För att undvika lämmeltåget steg vi med glädje upp tidigt och innan kl var 06.00 var vi på väg. Efter en tidig timme på leden kom regnet, regn, mörker, uppför och ingen frukost i magen. Vi går på vilja och det kommer man långt på.
Vi trodde nog att det skulle finnas nåt öppet ställe för kaffe men vi var för tidigt på gång. Vi går snabbt, snabbt, var energin kommer ifrån har jag ingen aning om men den finns där.
Äter de sista kexen vi har i nödproviant, vi tuggar samtidigt som vi travar på i taktfasta steg. I tanken är vi inte i nuet, vi ser bara målet innanför pannbenet. När vi har 4.5 km kvar får vi äntligen vårt kaffe, den goda färskpressade juicen och en macka. Vi är blöta och frusna men stannar inte länge för vila.
Kommer upp på höjden där vi såg spirorna på katedralen i fjärran en gång för fyra år sedan. Nu är vädret ett annat men vi vet att de finns där… nära nu.
Vi känner igen oss nu, det börjar pirra i magen. Känslorna dansar. Ser skylten som visar att vi gått över stadsgränsen till Santiago de Compostela.
Det är 2 km kvar nu och vi är lite traditionsenliga och slinker in på en bar vi varit på förr, tar en citronöl som vi också gjorde en annan gång. Sitter och andas, ler och pratar om vad vi egentligen har gjort och att vi verkligen gjorde det. Det har varit många tuffa timmar.
Medan vi sitter och summerar Camino Primitivo så slutar det regna. Tack! Packar ner den dyngsura ponchon och ger oss ut för att klämma de sista stegen på den här vandringen.
Så tar vi de sista stegen ut på den stora öppna platsen framför katedralen. Det är obeskrivligt, fjärde gången nu. Den här gången är jag mer glad över att kroppen höll, att den kommer att få vila nu. Det känns så skönt. Det verkar vara nån slags bilutställning på gång samtidigt som trötta pilgrimer jublar över att vara framme.
Letar upp vårt pensionat som ligger 5 min från katedralen. Klockan är inte 12 än så rummet är inte klart men vi checkar in, blir av med ryggan och byter ut de böta illaluktande skorna mot plastiga sandaler. Vi vet vart vi ska gå för mat, bokar ett bord för kvällen på vår favoritrestaurang innan vi sätter oss till bords på vår näst bästa matställe. Med tårar i ögonen är det inte långt ifrån att vi slickar tallriken efter att ha slevat i oss utsökt spenattortellini.
Vi sitter länge och njuter i väntan på att rummet är klart så vi kan duscha och sätta på oss samma klänning vi satt på oss varenda kväll i två veckor. Vi tänker att vi ska handla något nytt, fräscht och mjukt att svida om till ikväll. Imorgon ska vi sova ut, slappa, flanera och må gott. På måndag morgon åker vi hem till Sverige med massor av erfarenhet och minnen att bära med oss.
Ett litet avsnitt till bara, en sorts tacksamhetstal till våra fötter. De har burit tröttheten, de extra kilona, balanserat på stenar, jobbat med vartenda ben i denna nedersta kroppsdel. Våra fötter tog oss framåt fast de var svullna, fyllda av smärta, levererade utan blåsor och skavsår. Guldstjärna till varenda tå ⭐️
Lämna ett svar