Vi ska lämna favoritstället Sea Scape och redan innan vi stiger upp så känner Björn att något har flyttat in i partiet runt naveln. Attans… Efter en enkel frukost har ansiktsfärgen antagit en blekgrå nyans med kvidande ljud som tillbehör.
Packar snabbt våra duffelbags och beställer en taxi. Vi ska inte långt alls, bara till södra delen av Agonda men i ett ovälkommet läge så får det bli så bekvämt det bara går.
Checkar in på ett betydligt lyxigare boende än vad vi är vana vid, Simrose beach Resort. Tre nätter är bokade och visst är det fint med pool, balkong med havsutsikt och annat lull lull men vi gillar nog det lilla enkla mer. Björn kastar sig i säng och blir liggande där ett drygt dygn, stackarn.
Jag vandrar i en mittpådagen värme som är mer än varm, försöker hitta ett apotek inne i Agonda utan att lyckas. Efter en avkylning i poolen får jag tips om att det finns ett några kilometer österut. Det får bli dagens långsammaste promenad och nån timme senare överlämnar jag en liten påse piller till min utslagne man.
Vi har rest mycket och klarat oss från sjukdom så nån gång ska det väl hända, bara att acceptera faktum och tänka positiva tankar. Vi har sett många som reser ensamma och nu får jag känna på det. Hmmm. Som jag saknar våra samtal, hans värme, fnissen… blir än mer ödmjuk över att jag har en livskamrat att dela allt med. Att sitta ensam i en restaurang är inte bara tråkigt utan så mycket mer än så…
Dag två av bakteriens ovälkomna ockupation ser kärleken liiite mer hoppfull ut men jag får åtnjuta resortens fantastiska frukost i min ensamhet. Får med mig en skål frukt och några rostade brödskivor till sjuklingen, suget kan ju landa i rummet…
Tillbringar timmar i skuggan innan jag vandrar iväg för ytterligare en massage hos Noon. 90 minuter som känns som 30, alltså den huvudmassagen… oj oj oj. Jag ska göra det igen, 200 väl värda investeringskronor.
När jag kommer tillbaka till rummet, glansigare än någonsin möts jag av två piggare ögon. Jippi, så härligt. Matt och yr gör han mig sällskap i den allt vackrare solnedgången, så värdefullt att få dela den bilden.
En tidig kväll blir det, försöker somna till ljudet av grannar med högljudda barn. Inga medaljer att fira idag men vinsten av en bakteriell sorti är mer värd än ett gyllene skimmer.
Livet har återvänt till det normala, nu kan kärleken släppa en fjärt utan oro. Värt att fira… snart, alla hjärtans dag är det ju idag. Min dag, som överlevare efter att ett trasigt hjärta lagades i mig för 60 år sedan.
Lämna ett svar