En dag i juli 2015 ….. Jag satt hos min bror och lyssnade med stora öron och öppen mun när han berättade om sin 80 mil långa pilgrimsvandring genom norra Spanien. Imponerad, tagen av hans berättelse och över vad jag då tyckte var snudd på galenskap så hände något med mig….. Likt maskrosfröet fantastiska förmåga att växa igenom det otänkbara slog en Caminotanke rot i min vandringsovana kropp.

Tanken på att gå i min brors fotspår fick ett allt större utrymme allteftersom dagar och nätter blev historia och en sommarkväll ett par år senare fick tanken ord. I sällskap med vänner skulle drömmar läggas på bordet. Katharina, min vän, bar på samma Caminofrö utan min vetskap och innan kvällen gick över i natt så var fem veckor av våren 2020 markerade med kryss……kryss för en vandring vi skulle göra tillsammans.

Jag har planerat, drömt, hämtat kunskap, handlat utrustning, gått in kängor, skrivit listor, vandrat mil efter mil, läst böcker, vägt packning, bokat flyg, opererat en fot, lyssnat på erfarenhet, blivit med blogg för dokumentation (tack Maria), köpt tågbiljett och längtat och längtat och längtat i snart tre år.

Idag skulle vi ha stått där på pilgrimskontoret i den lilla franska staden St Jean Pied de Port och fått vår första stämpel i passet…Lite pirriga och förväntansfulla skulle vi ta de första stegen av den långa vandringen på Camino Frances över Pyrenéerna mot Santiago de Compostela.

Det blev inte så.

Det kom ett virus.

Ett virus hela världen kan namnet på.

Nu står den där och väntar på nya kryss i kalendern, den färdigpackade ryggsäcken…..

Kängorna som formats runt mina fötter skulle ju bära min kropp i min brors fotspår, nu får sulorna nötas på andra vägar.

Pilgrimsleden finns kvar, den har stått pall i tusentals år.

Det kommer ny tid.

Ny väntan…

Ny längtan…