A Picota- Cee 36 477 steg 25.8 km
Istället för att leta matställe bestämde vi oss för ett besök på Supermercadon tvärs över gatan från vårt fina boende. Inhandlade en massa godsaker till både kvällsmat och frukost. Sen dukade vi fint på rummet, lyssnade på soft Spotify och jag försökte få till ett blogginlägg. Det sket sig…Error är ett ord jag inte gillar, tur jag har en tekniker som är tillgänglig dygnet runt. Mailade webbhotellet till slut som löste problemet under natten.
Tar en sovmorgon i sköna sängar, klockan närmar sig nio innan vi kommer iväg. Vi ska ju inte så långt idag tror vi… den kommer ju inte att vara så jobbig tror vi…Vi följer en trafikerad väg några kilometer innan vi viker av i det lugna.
Första anhalten vi ska till är Olveiroa, vi tänker oss dryga halvmilen. Det är lättgånget, lite blåsigt lite mulet men bra vandringsväder. Kommer så småningom ner till bron över Ponte Olveira sen går det uppför igen.
Går genom gränder med historia och kommer så småningom fram till målet för etapp 1. Vi har ju en ordentlig frukost i magen så nu gottar vi oss med chokladcroissanter och kaffe på As Pias.
Trodde ju i vår enfald att alla backar uppför var avverkade… nej nej. Vi har ändå ett gott tempo även om det är några småmuskler i bakdelen som talar om att de växt under natten. Konditionen visar att den är färskvara och i jämförelse med de första dagarna känner vi oss som superwomans.
I vårt tempo passerar vi pilgrim efter pilgrim och när klockan passerat 11 har vi avverkat milen. Den här delen av leden är vacker och vi har vinden i ryggen, härligt.
Framme i Logoso stannar vi återigen för påfyllning, omelettsmörgås för äggens skull, en öl och så köper vi med bananer och kex för de nästa 15 km lär vi inte se något annat än en vandringsväg. Vi tuggar o tuggar…
Efter caféet finns det ett vägval, mot Muxia eller mot Finisterre. Vi ska mot Finisterre och nu verkar det som alla andra pilgrimer tagit andra vägen.
Ok, vi kör på och nu är det inte kul nånstans. Det är uppför och nerför på en väg med dammigt grus och hårda stenar. Det finns ingenting att vila ögonen på. Det här här också en del av Caminon, att orka gå framåt även om det känns tungt, tråkigt och jobbigt. Man kommer inte mot målet om man inte sätter ena foten framför den andra.
Efter drygt två mil börjar vi leta viloplats utan framgång , inte en sten, inte en stock. En vägvisare får agera ryggstöd medan bananer och några kex fyller strupen. Skorna åker av för att ge luft åt varma fötter. Nu tror vi att det är halvmilen kvar och vi tar oss upp från gräsrotsnivå, spänner på ryggan och laddar…
När vägen vänder brant neråt skriker jag till Kia; kolla där!!! Vad? säger hon som inte har glasögonen på. Havet, jag ser havet, lyckan finner inga gränser. Ungefär som när vi skymtar tornen på Kathedralen.
Det är grymt mycket utför nu och så kommer det vara i knappa halvmilen. Jag sicksackar bakom Kia för spara knän och tår i lösgruset. Det är den här känslan som gör våra vandringar, dödströtta kroppar med lyckliga sinnen. Obeskrivligt.
Stannar vid första baren i havsnivå, vi måste vila även om det bara är nån kilometer kvar till boendet. Det gör ont nu och vi snörar av skorna med någon konstig blandning i känsloregistret. Nu är vi bara… här och nu…orkar knappt prata… bara fnittra.
Går sakta och kvidnjuter fram till vårt hotell Larry, checkar in och får vandringens tyngsta nyckel innan vi tar hissen upp. Här gås inga onödiga steg, och vi låser upp till näst sista boendet innan Santiago, duschar av allt damm, tvättar lite kläder innan vi tar oss ut för att inspektera Cee.
Lämna ett svar