Oj oj oj oj oj oj oj…

Borres- Berducedo 42880 steg 29,8 km

Vi har klämt i oss lite frukost och hängt på ryggsäckarna strax efter 06.00. Pannlampan är på, koncentrationen är hög i sökandet efter vägvisare. Det kommer att bli en tuff dag idag, vi har försökt att mentalt förbereda oss för detta. Får se om vi lyckas.

Knatar på i mörkret och kommer fram till en vägdelare, vi ska gå hospitales idag. Upp i bergen är det som gäller, hoppas på bra väder. Vi ska upp 1200m… puh

Vi har gått rejält uppför ut ur Borres och det fortsätter men nu går vi på stigar utan ljus och ljud. Det är lite skönt för man ser inte höjden på backarna. Vi ser bara en pilgrim framför oss.

Vi knatar på, temperaturen är perfekt, kroppens känns bra. Vi är laddade när fredagens dagsljus börjar ta för sig.

Vi har ju en pilgrim framför oss och följer hennes ljussken. Det visar sig vara en dum idé, då hon och vi förstår att vi valt fel väg nån halvkilometer bort. Bara att vända och tacka stjärnorna att vi inte gått längre, motar några andra pilgrimer som gjorde samma misstag.

Det är bara uppför och uppför som gäller. Ibland känns branten orimlig men vi kliver på. Solen har gått upp, fåglarna spelar en serenad för oss och vi ackompanjerar med diverse ljud som bara vill lämna våra strupar.

Vi går i vår takt, bergsgeten och jag. Jag kan ju skylla på min ålder och vill vila oftare. Ibland känns det som hjärtat är utanför kroppen. De unga killarna med massor av styrka och energi som passerar oss ger oss det de kan och det hjälper ta mig tusan.

Vi klättrar vidare uppför den historiska vandringen. Här gick alltså kung Alfonso ll i tidigt 900 tal mot Santiago. Backarna tar aldrig slut, jag tänker att kunde de så kan jag.

Vi stannar en stund vid den första hospitalesruinen, letar upp en någorlunda bekväm sten för att inta ett ägg och en supertorr dubbelmacka. Tugga tugga för bövelen.., det blåser kallt och vi vill snabbt iväg.

Vi ser på håll hur pilgrimer kämpar sig uppför en brant. Tänker att kan de så kan vi, benen börjar bli tunga men det finns för oss inget annat alternativ än att följa stigen.

Tja, det är ingen lek, jag lägger mig platt och erkänner. Det är stenigt och brant, vi vilar ofta. Det vänder nån gång… snart hoppas vi.

Vi visste att det skulle vara tufft och tur är väl det. Det är detta som är så märkligt med att vandra camino, vi fortsätter, andra fortsätter, det är nödjävligt tungt men vi går ändå. Vi kan, vi orkar fast det energin är på rött.

Vi har nått toppen och ska så smått börja ta oss neråt. Tyvärr har dimman parkerat över topparna och vi går miste om fantastisk utsikt. Vi har gått i nära 5 timmar och nu tänker vi lite naivt att det värsta är gjort. Så fel vi hade…

Nedförsbackarna är rent ut sagt överjävliga, det är så stenigt och brant. Svårt att vet var fötterna ska placeras, det går oändligt sakta.

Vi är så trötta nu, går i tystnad som vi brukar när det händer. Vi känner varandra väl och det känns bra, inget krångel här inte men oj vad vi vill vila och äta.

När stigen vänder uppför gång på gång så prövas vi. Gnäll och svordomar tar plats. Vi är några pilgrimer som stöttar varandra i detta läge. Alla är trötta.

Vi stannar för lite vila vid en stenmur. Benen och fötterna protesterar hej vilt men huvudet är inte på samma nivå. Ringer till vårt härbärge och talar om att vi är på g om några timmar. Vi ska sova i sovsal i natt, det är brist på bäddar och i detta läget vill man inte bli utan sängplats.

Det är några supertunga backar innan vi inser att snart, snart får vi sätta oss. Lufta fötterna ta nåt att dricka och återvända till livet

Jag fäller några tårar när vi ser vårt härbärge , vi checkar in, sätter oss med en öl, kan knappt prata men vi är såå jävla stolta över oss själva. Vi sätter ord på det, viktigt, vi har faktiskt gjort den värsta och tuffaste dagen någonsin på alla våra vandringar.

Bäddar vår våningssäng, tar en dusch och beställer en pilgrimsmeny på baren som serverar mat utan väntan. En trerätters med vin och kaffe, 16 euro och fy tusan så gott. John Blund hänger i ögonlocken men vi vill njuta av vår prestation ett tag till.

Oj vad vackert! Oj vad uppför! Oj vi gick fel! Oj vad uppför! Oj vad jag är hungrig! Oj vad fint! Oj vad stenigt! Oj, uppför igen! Oj vad trött jag är! Oj, är det så långt kvar! Oj va jävla bra vi är! Oj va gott det va! Oj va trött jag är igen! Oj oj oj!!!

Imorgon är det en rödmarkerad vandring igen, enligt kartan som aldrig stämmer så är den lite drygt 2 mil