En månad har passerat sedan vi tog de sista stegen in mot Santiago efter att ha vandrat de nära 35 milen på Primitivon. Vår fjärde vandring blev den absolut tuffaste vi gjort, tveklöst.
Den mest krävande men också den vackraste med fantastiska vyer att vila ögonen på i alla små nödvändiga vilopauser. Vi valde att gå över Hospitales, hade lite otur med dimman uppe på toppen men ångrade inte en sekund vägvalet.
Bergsvandring i 8 dagar tog kraft och byggde muskler, fascinerande att kroppen anpassar sig så snabbt ändå. Det tar fyra-fem dagar innan det onda släpper och man vänjer sig vid hunger. För det är stundtals långa sträckor mellan möjligheterna att fylla på magsäcken.
Det är väl det som gör Primitivon mer krävande än andra vandringar. Inte bara de branta bergen utan att det är färre boenden och matställen längs leden. Tacksamheten för mat och vila blir så galet stor. Tacksamhet är en ofta förkommande känsla under en Camino, jag tror det är en av anledningarna till att jag dras tillbaka till dessa vandringar.
När bergsdagarna är gjorda och leden planar ut så känns det bara ljuvligt. Visst kommer det backar men så lätt det går både uppför och nedför de sista dagarna mot Santiago. De sista milen går vi in på Camino Frances, den första vandringen vi gjorde. Häftigt att man komma ihåg stenar i ett vatten…
Santiago, vi kan den vackra staden nu. Vi vet vilka vattenhål vi ska gå till för att äta och dricka gott. Vi vet var vi kan köpa oss mjuka sköna kläder och skor, njutningen är obeskrivlig. Två nätter i Santiago är ett minimum för att landa och summera upplevelsen.
Hem ljuva hem. Efter drygt två veckor så är vi hemma igen och kan låta tröttheten breda ut sig. Har aldrig varit så trött efter en vandring som efter Primitivon, kände också en slags mättnad på vandring. Det tog två veckor innan jag återhämtat mig, två veckor med många sovtimmar och stort intag av god mat.
Vet inte hur många dygn vi delat med varandra, min vandringsvän Kia och jag. Vilken ynnest att vi klarar av att leva så tajt, dygnet runt, dag efter dag, utan ett uns av knorr. Vi är så olika men ändå så lika på ett underligt vis. Vi skrattar, gråter, gnäller, presterar, peppar, pratar liv och kan gå i tystnad. Vi gör det bra, vi gör det enkelt, vi är stolta och starka.
Vi kände oss såå färdiga med långa vandringar när vi kom hem , men ………När Kia häromdagen kom med idén om en vandring i Italien så kom den där lusten tillbaka. Så jag låter bloggen få leva ett tag till….ifall.
Lämna ett svar