Mitt i ett äventyr …

Dag 24. Cacabelos- Vega del Valcarce. 38856 steg

Vi gick och lade oss tidigt på hårda madrasser, dessa och festande fransmän gjorde sömnen begränsad men efter en frukost i baren var vi på väg uppför ut från staden innan klockan var 7.30

Har sagt det förut och säger det igen, bara älskar dessa morgontimmar i mörker och få ta del av ljuset som öppnar dagen. Fågelkvittret som har ökat ju längre västerut vi vandrat, tiden är njutbar, blicken utåt, tanken inåt

Vi är inne i ett nytt vindistrikt och det skördas druvor för full. Vi ser en brant uppförsbacke och konstaterar att något måste ha hänt i backen. När vi kommer närmare och försöker passera så förstår vi att ett helt traktorlass med nyplockade druvor har vält i den steniga terrängen och en mängd plockare försöker göra det bästa för att rädda så mkt som möjligt

Vi kommer fram till Villafranca del Bierzo och det första vi ser är det gamla slottet som byggdes för nån markis på 1500 talet.

Tar en kaffe och mandelkaka och fortsätter genom den jättefina staden, flera gamla byggnader förstås, fastnar för Church of Santa Maria del Cluniaco för att solen låg så vackert på den just då. Kyrkan var från början ett kloster byggt på 1200 talet och klostret skulle till viss del tjäna de franska pilgrimerna

Vidare genom vackert landskap, vi går i en dalgång längs med floden Rio Valcarce och har de höga bergen runt oss. Kommer fram till Trabadelo och tror vi ska få en riktigt god lunch men icke…bocadillios med ost och tomat tuggar vi oss samtidigt som vi hör klappret av hovar, det finns en del som rider Caminon men de kan omöjligt göra det på alla konstiga vägar vi gått

Som vanligt tar solens varma strålar över vid 12 tiden och allt mer kläder packas ner i ryggsäcken

Med värmen kommer tröttheten och vi stannar för en glass i La Portela de Valcarce. Plockar upp telefonen och kollar vårt nästa Hostels adress. GPS-en meddelar att vi har lite drygt 3 km kvar. Lite märkligt tycker vi eftersom vi snart är i byn vi trodde det låg i men vi vandrar på, det är ju alltid tungt de sista kilometerna

Så kommer vi fram… tror vi… det finns inget hostel där den blå GPS- pricken tycker att det ska det visst finnas. Men va f*n säger vi högt och mer än en gång. Ser en skylt med ett helt annat bynamn, Ruitelán, och konstaterar att har gått 2 km för långt…tror vi

Jag ringer vårt slutmål och vi pratar inte alls samma språk. Hon lägger på och jag ringer igen och säger problema…GPS …Ruitelan… hon säger ah, oh, Ruitelan.. och lägger på

Vi tänker inte gå några kilometer tillbaka, går in på en bar och försöker få en gammal tant förstå att vi vill att någon med bil ska hjälpa oss, det går sådär kan vi säga. Då kommer en vitklädd dam in i baren och ber om ursäkt för felande GPS adress, hon jobbar i bageriet på vårt Hostel och har kommit för att leta upp oss efter vägen…

Det här är humor på riktigt, vi är så trötta och skrattet bara bubblar ur oss i bilen

Vi får ett jättefint rum och går över till bageriet för en god soppa, en omelett och en kall öl

Imorgon tar vi sovmorgon, vi ska gå en kort sträcka men vi ska uppför till toppen 1330 m, 12 km och på toppen ska vi bo nästa natt