Ryggsäcken …en del av mig

Veckor har gått, vardagen krymper Caminobubblan…tid för reflektion kommer i lugna timmar

Tid för tankar…

Hur blev det, vad gjorde veckorna med vandring med mig, vilken kunskap bär jag i min ryggsäck?

En plats för vila…så viktig den blev…

En pandemi gjorde att jag fick mer tid att förbereda mig både fysiskt och mentalt, ändra packning och skaffa mer kunskap. Tidpunkten för vandringen byttes från vår till höst, en fin tid att för nya vägar.

 

Packningen…så rätt och lätt…

En pandemi begränsade den oplanerade friheten att välja sovplats efter vägen. Den begränsningen passade mig förvånande nog bra…sova i lugn i färdigbäddad säng och en badrum intill blev en bokad lyx som var lika värdefull varje kväll. Att leta sängplats med trötta ben efter många timmars vandring blev ett stressmoment jag var glad att slippa

Kvarg och rödvin…det är också energi…

Ryggsäcken blev en del av mig efter bara nån vecka, packningen jag bar visade sig vara så rätt. Vandringsstaven lämnade jag bort tidigt men det var också det enda jag inte använde av de 5.5 kg jag hade i min packning. Packpåsar, pannlampa, comped, påsen med extra energi, camelpacken, den lilla kartboken, extrastrumpor, sandaler och solhatten…så värdefullt det blev

Så mycket kärlek i denna kvinna…

Maten… så småningom så lärde jag mig att fylla på energi så fort tillfälle gavs vad det än innebar. Det blev viktigare att få något i sig än att det skulle smaka som hemma. Siesta gjorde det många gånger svårare att mätta näringsrikt och de gånger jag serverades riktiga godsaker så än mer tacksam…

Vårda fötter…en lärdom

Människorna…så mycket vänlighet jag mött, så många jag imponerats av. Så lika vi är under stjärnorna i våra vandringskläder…

Så många steg…

Fötterna, de två som bar mig hela vägen, de fick bekänna färg. Lite efterklok skulle jag ha lyssnat när de larmade och vilat en gång till istället för att klämma de sista kilometerna lite för fort. Jag blev klokare efter vägen…

Tacksamhet…att jag kan…

Dagarna i Santiago, så bra det var att få dem. Få tid att landa, reflektera, så värdefullt. Kvällen när vi satt med en kanna Sangria och summerade alla stegen på en servett…en annan kväll när vi firade vår styrka med pasta och champagne…stunden när vi återigen satte oss framför kathedralen i tystnad, studerade pilgrimerna som anlände och kände deras känsla…påsen med nya mjuka kläder som med glädje fick ersätta vandringskläderna.

Längtan efter kärleken, de nära, den hårda mackan och den gröna smoothien. Det blev skönt att få komma hem, få kramen och känna sig stolt och stark. Första veckan vandrade jag i drömmen varje natt, vaknade vilsen innan jag förstod att det var min säng jag låg i. Var kvar i Caminobubblan länge, min kärlek säger att jag försvinner in i den fortfarande. Längtan att få göra en ny vandring tränger sig på, det blir nog så framöver. Har jag förändrats? Jag har nog det, blivit än mer tacksam över det jag har, har ett annat lugn i min kropp, känner mig stark och stolt. Ödmjuk inför livet som gav mig möjlighet att göra val.