Målbilden…

Dag 32. O Pedrouzo- Santiago de Compostela. 32512 steg

Vaknar 04.00 med pirr i magen, vi ligger och snurrar ett tag till men kvart över sex sitter vi med frukosten och 06.40 börjar vandra de sista 20 km fram till vårt vandringsmål

Det känns så konstigt, overkligt att det är sista dagen i vandringskängor, sista dagen med ryggsäck och sista dagen i de kläder vi gått i varje dag

Det går inte att hålla ordning på känslorna och ömsom går vi i tystnad och ömsom pratar vi om det obegripliga. Vi går fort fast vi egentligen inte vill, det är så dubbelt…

Efter dryga milen tar vi den sista pausfikan, en Santiagokaka och gott kaffe. Då kommer tysken Stefan som vi inte sett på flera dagar. Han är också tagen av dagen och tänker sig gå sakta… det går inte

Vi är så fyllda av denna dag så jag glömmer att fota, det blev plötsligt inte så viktigt. När vi har 4 km kvar ser vi tornen på Katedralen, det snyftas högljutt. 3 km kvar och vi stannar en stund, tar en citronöl och vill spara lite på tiden på nåt vis…

Så är vi nära, gatorna smalnar av i den gamla stadsdelen och så är vi där… vi är där framför Katedralen. Drömmen är sann, målbilden är framför oss. Jag gråter och gråter, en man som sitter och tittar på oss reser sig och kommer fram till oss. Han vill fota oss med min mobil, han tröstar mig och säger gråt du… Han kom igår och vet hur det känns. Vi sitter en lång stund och försöker ta in vad vi faktiskt gjort, var vi faktiskt är

Kollar vart boende ligger, GPS säger 2 min och det är sant. Vi ser Katedralen från vår balkong och imorgon kl 7.30 ska vi gå in i den, vi ska på morgonmässan

I 32 dagar har vi gått

Dagar där ingenting annat än framåt gäller (ultreia)

Dagar där utsidan inte har någon som helst betydelse, vi har bara lett lite snett åt eländet

Dagar där vila och mat är det stora samtalsämnet och nog så viktigt för att orka

Vi har sovit nära varandra, vandrat sida vid sida, plåstrat om varandras fötter, skrattat, gråtit, jag och Katharina, det går inte med vem som helst…

Vi har gjort det 24 timmar om dygnet i snart 5 veckor och inte en gång har det knarrat. En ynnest att det blev så bra och en ynnest att få dela denna minnesrika vandring med en sån stark kvinna ❤️

Jag är så tacksam att jag fått möjlighet att göra denna vandring

Jag är så stolt att jag har klarat av det

Jag känner mig så stark, mina fötter som burit mig och min ryggsäck ska få den bästa omvårdnad så fort de läkt klart

Nu ska vi njuta i tre dagar här i Santiago innan vi återvänder till en vardag som nog aldrig blir sig lik efter dessa 80 mil