Povoa de Varzim- Marinhas
28 km 38 587 steg
Klockan ringer 5.30, vi vill komma iväg tidigt, det ska bli varmt idag. Gårdagens afton strosade vi runt lite och hamnade vid en liten bar vid en fantastisk strand. En tonfisksallad och en öl senare kom den välbekanta tröttheten och runt åtta låg vi till sängs. Teknikstrul igen… fick upp pulsen men jag har en coach som står stand by i Svedala.
Vandrar i väg, några gatsopare och en och annan joggare och så vi med våra taktfasta steg vandrar vi ut ur staden och möter de första solstrålarna längs havskanten. Det är ett alldeles fantastiskt ljus som färgar himlen lätt rosa.
Två timmar har vi gått utan kaffe och hur skulle vi klara oss utan Google Map som visar var vi kan stilla abstinensen. Hittar ett café med färska frallor och den där obeskrivligt goda koppen Americano. Sitter länge… det är så gott.
Lämnar kusten och följer leden inåt land genom mängder av grönsaksodlingar. Det liknar Frances nu och efter nån halvmil börjar vi känna oss lite lätt uttråkade.
Så lämnar vi den markerade leden för att gå mot kusten igen, tänker mat. Vilket misstag. Kl är 11 och solen står högt och så småningom hamnar vi i nån semesterort för de med stora plånböcker och varenda restaurang är stängd.
Nu sjunker humöret lika mycket som solen värmer och vi tystnar för att spara energi. Så typiskt oss, tur att vi är så lika. En fot framför den andra, vi vet att oasen finns där nånstans…
Så ser vi parasollerna, obeskrivligt. Kan inte riktigt förklara den känslan. Att lägga upp de bara fötterna i högläge och känna sig tacksam… så en isande kall öl till det. Det behövs inte mycket mer än så för vi ler lite fånigt med tårar i ögonen.
Liiite ny energi i kroppen och knyter på skorna återigen, det är så viktigt att lufta de överhettade fossingarna. Vi lämnar Fao och går över bron mot Esposende där vi tänker oss lunch.
Går efter havet igen och hittar några röda parasoll som vi äntrar stegen mot. En fantastiskt god Veggiburgare, ny luftning och snart är vi redo för sista etappen mot vårt B&B strax utanför Marinhas. Nu är vägen dötråkig, spikrak och trafikerad, dessutom är det riktigt varmt men återigen …en fot framför den andra och stegen tar oss framåt.
Vi vet att vårt boende ligger ovanpå en bensinstation och den där goa känslan som bubblar i en riktigt trött kropp är värd allt slit. Checkar in och hinner glömma rumsnumret innan vi ens kommit till trappan… men vilket rum! Superfint, balkong med utsikt mot havet, och vill vi ha mat ikväll så åker de och hämtar från nån restaurang som har det vi vill ha. Dusch och vila, kroppen ömmar, inga blåsor och höfterna har gnisslat klart.
Lämna ett svar