Dag 1. Ferrol- Fene 29 298 steg 20.8 km
Vi tar oss en liten sovmorgon, det behövdes efter gårdagens alla transportsträckor. En enkel frukost, kokar ett gäng ägg, packar ryggan och snörar på skorna för en ny omålad dag. Temperaturen är perfekt, gråa moln skymmer solen och vi känner oss så redo.
Det är gott om vägvisare och markeringar och lätt att hitta på leden ut ur Ferrol. Ser några enstaka pilgrimer och den där Caminokänslan smyger sig på ju fler stegen blir.
Lämnar trafiken och följer havet i vår takt. Det är nästan vindstilla, möter några motionärer och pensionärer på hundpromenad. Underlaget är mest av det hårda slaget, sten och asfalt men inga värre backar… än.
Ola peregrinos, peregrinos, peregrinos ropar en äldre kvinna och vinkar frenetiskt att vi ska komma in i den lilla kyrkan. Hon vill stämpla i vårt pilgrimspass ( credencial) och antecknar noga i sin bok var vi kommer ifrån, ivrigt pladdrande på spanska. Si si gracias säger vi och går vidare med ytterligare en vacker stämpel.
Nu har vi gått ett par timmar och kaffeabstinensen slår till… ser inte tillstymmelse till caféstolar, inte ens en bänk eller nåt annat upphöjt från marken att sitta på. Vi har ju nödproviant i ryggan men det där att ta sig upp… den tiden har passerat.
Efter nära tre timmars vandring utan paus skriker kroppen på vila och äntligen hittar vi nåt att sitta på. Tänk att ett kokt ägg kan smaka så jäkla gott… och ett torrt kex till efterrätt. Lycka!
Stegen blir lite lättare med energi i magen men kaffesuget kvarstår. Passerar Naron på fina vägar efter havskanten och strax går vi över bron till Neda. Ser baren på långt håll styr stegen i snabb takt mot den öppna dörren. Dos Americanos säger vi och slår oss ner lätt kvidande. Tar av skorna för lite luftning men då kom ajabaja fingret fram, på den här baren är man inte strumplästen. Vi sitter länge, beställer i en toastada , citronöl och bara mår så där gott man kan göra på en camino
Vi har inte så långt kvar nu till vårt boende i Fene. Solen skiner, vi letar skuggsidor efter vägen, det finns inte en torr tråd på kroppen. Det är en vacker sträcka, vi vandrar genom historia, möter människor som hälsar buen Camino eller stannar och pratar.
Vi tänkte oss inte att dagens etapp skulle innehålla några höjder men de sista kilometerna mot Fene innehöll både pust och stön och en saknad efter den konditionen vi en gång hade.
Så viker vi av från leden och går ner mot Fene, tar fram Google Earth för att hitta vårt pensionat. Har mailat med ägaren Tino under dagen för en tid vi ska möta upp. Vi är en timme tidiga, allt är stängt så vi bestämmer oss för att leta matställen. När vi gått en bit möter vi en bilist som tutar frenetiskt, det visar sig vara Tino, vår värd, som inte heller talar engelska… Vi får vårt rum, nycklar och slänger av oss ryggan, byter till sandaler och 5 min senare sitter vi med en meny på ett; ja håll i hatten, öppet ställe (hurra!!)
Att vara ickeköttätare är inte enkelt men självvalt och maträtterna som erbjuds är inte speciellt varierande men det spelar ingen roll, att få stilla en hunger är gudomligt. Sallad och pommes kan vara skitgott, så det så. Mätta och fortfarande svettiga tar vi oss till rummet för dusch tvätt och vila och nu känner vi igen den där smärtan i höfterna… så var det ja.
Imorgon ska vi gå långt, drygt 3 mil till Betanzoz så vi skippar sovmorgonen…
Lämna ett svar