Stormy weather…

Salas- Tineo 32383 steg 23.5 km

Vi lämnar vårt härbärge och går över torget för den traditionella frukosten. Klockan har passerat 8 innan vi tar de första stegen på dagens vandring som enligt vår karta ska vara nära 20 km. Regnet hänger i luften och den storm som dragit över södra Spanien lämnar spår även norröver.

Vi vet att idag är det uppför som gäller, de första 5 kilometrarna är på ett konstigt sätt rätt behagliga. Det är rätt lutning i backarna och temperaturen är helt ok.

Uppför, uppför, uppför i lummig grönska intill vatten som porlar rogivande. Fåglarna har vaknat till liv och ackompanjerar våra steg.

Ok, det är tufft. Ibland riktigt jobbigt och tröttsamt, när regnet tilltar och vindarna motar oss så kommer de trötta suckarna. Regnponchon åker på och fladdrar vilt i den starka motvinden.

Ju högre upp vi kommer desto brantare blir det. Efter 8 km är vi varma, blöta och sugna på energi. Regnet avtar och den orangea ångbastun packas ner. Vi kommer fram till den lilla kyrkan Santa Marina och smyger in, andas in i tysthet. Dagens första stämpel hamnar i pilgrimspasset innan vi går vidare mot La Espina där vi tror det finns kaffe.

Äntligen fikapaus. Det är lååångt mellan energistoppen de här sträckorna så vi njuter som tusan med salsarytmer från caféets spellista.

Vi fortsätter uppför, den ena backen tuffare än den andra. Vi vet ju att den här leden är mer utmanande än andra, men när vi är i verkligheten och de trötta benen skriker stanna så är det det berömda pannbenet som gäller. Ultreia, framåt, bara framåt, vill du vidare så bara trampa på…

När vi är i det där skedet då tröttheten slår med stora släggan så kan jag inte annat än beundra mig själv och beundra min fantastiska vän som går bredvid. Tillsammans klarar vi de tuffa delarna, tillsammans njuter vi av vad vi faktiskt är kapabla till och de där små sakerna runt oss som på nåt sätt ger oss styrkan. Kossorna till exempel, barnsligt kan tyckas men värdefullt för oss, mungiporna åker upp.

Stannar vid en liten kyrka jag glömt namnet på, sätter oss en stund och tuggar i oss en varsin klämd banan och längtar efter dusch och massor av mat.

Den där kartan lovade oss drygt 19 kilometers vandring idag, jag ska sluta tro på den. Vi landar på 23 km innan vi knatar in på Palacio de Meras, vi slår till med hotell idag. Vi är så värda det, lite lyx för ömma kroppar.

Vi har tur, restaurangen har öppet nån halvtimme till. Efter incheckningen slänger vi av oss ryggsäckarna och skyndar ner till paradiset. Vita dukar, lugn musik, vi beställer in lunchmenyn. Trerätters inklusive en flaska Rioja för 20 euro, tårar och stön av välbehag lämnar mun och ögon. Jäklar va gott det var!!!

Vi blir ensamma i restaurangen när klockan har passerat långt över stängning men det är bara glada miner runt oss. Blom och grönsaksleverantören ber oss lukta på varenda blombukett han levererar. Så serverar han oss stolt sina odlade druvor och hela livet bara ler. Vi tackar för oss och tar våra trötta kroppar till rummet för en mycket välbehövlig dusch, vi luktar inte hallon…

Imorgon ska vi gå till Borres, 15 km säger kartan…