Minns vårdagjämningen 2020…
Det var nära, några veckor kvar innan vi skulle ta de första stegen på Camino Frances. Alla tankar, all längtan som mynnade ut i ett datum i mitten av april.

Det kom ett virus i planeringen…covidet fick till en pandemi som inte fanns i en vild fantasi men som blev en svårsmält sanning, ett rasat korthus av förväntan och bokad lust.

Ett år av lärdom och tacksamhet…Vi har mat, vi har tak över huvudet, vi får gå ut…och som vi gjorde det.

 

En ny hobby i pandemitid…leta vandringsled

 

Vandringar i en närhet vi inte sett för att blicken varit över trädtopparna. Så många steg, så många otrampade stigar, så många äggmackor det har blivit i denna märkliga tid. Igår blev det en vandring till, en av de vackraste vi gått. Brända berget i Bengtsfors.

 Bilden ljuger…det är brantare

11 km i medelsvår terräng stod det i beskrivningen…Jädrars vad det gick uppåt. Pulsen dunkade som om Tor slog med sin hammare på trumhinnan men nog blev vi belönade med vyer som Dalsland kan skryta med och nog blir det vackra vackrare när svårigheterna är passerade.

 

Vi hörde forsen…dit skulle vi

Efter varje uppförsbacke kommer ett nedförslut…som livets berg och dalbana…det gäller att sätta fötterna på rätt plats bara…hitta den bästa vägen….

Terrängen är inte enkel, måste stanna ibland, lyfta blicken från marken och ta in det som bara finns där alldeles gratis.

 

Våren har sitt språk…

Så har vi berget bakom ryggen och jag ser den lilla röda stugan genom den allt glesare skogen. Som hämtad ur en sagobok visar den upp sin vackra sida alldeles intill slussen och det blir liksom lite gulligt också..

 

Slussvaktarstugan

Vatten, vatten, vatten. Stilla och spegellikt eller vilt och forsande, det spelar ingen roll, vatten fångar mig, ger mig energi, ger mig lugn.

 

Ljudet….

Vi vandrar längs kanalkanten, stannar upp gång på gång och fångas av glittret som vårljuset målar så vackert.

Det är så himla fint när himlen är så där blå

Det blir en av de finaste vandringarna vi gjort, kanske beror det på vädret…humöret…våren…eller så är det alla känslorna som kommer på en och samma gång.

 

Den bänken var inte för oss…

Camino Frances finns kvar…I september tänker vi, Katharina och jag, att ta de första stegen. Biljetten är printad, härbärget uppe i Pyrenéerna är bokat, semestern är beviljad.

Den som väntar på en vaccinering väntar aldrig för länge…

 

Vid din sida och vattnet intill kilometer efter kilometer