Så kommer alla känslorna på en och samma gång…

Catoria-A Escravitude

21,8 km 32 694 steg

Vi stannade kvar i lägenheten på fredagskvällen och slappade framför TVn, det var ju Sverige- Spanien… Lite sovmorgon igen och efter hemlagad frukost var vi färdiga för den näst sista vandringsdagen. Vi chansade lite åt vilket håll vi skulle eftersom vi valde att gå istället för båt så är det inte så gott om vägvisare.

Vi går ner mot floden Rio de Ulla på chans och så ser vi den där gula pilen. Den tacksamheten vi känner går inte att beskriva, man går fel ibland och det är inte kul på nåt sätt…

Leden vi går på nu är jättefin, vi möter joggare, promenerare, cyklister men vi ser inga pilgrimer. Vi följer floden några kilometer innan vi viker av in i skogen.

Det är lite kyligt, 12 grader visar klockan men det är vindstilla och tystnaden är njutbar. Att fåglarna sjunger för oss, det ljudet räknas inte som ljud…det förstärker vackerheten.

Vi går förbi flera Telleiras och eftersom alla infoskyltar enbart är på spanska så får vi gå vidare i okunskap tills vår värd vid nästa boende kan översätta och berätta att det tillverkades keramik i dessa små stenhus.

Vi är mer norrut nu och går förbi mängder det vinodlingar. Solen bryter igenom nu och våra nerkylda knäskålar får värmen tillbaka. Men jag gillar att gå när det är på gränsen till kallt, luften är rik på syre.

Nu följer en lång sträcka av tråkighet… vi går längs järnvägen och det händer typ ingenting. Blir löjligt glad när tåget kör förbi och tutar till oss…

Går o går o går, snabbt som tusan för att avverka den här delen. Hittar så småningom nåt att sitta på och intar en second breakfast, drickyoghurt och torra kex…

Äntligen lämnar vi den tråkiga delen och kommer in i smala gränder med historia och människor att hälsa på… Buenos dias

Klockan närmar sig 12 och vi har inte druckit kaffe än… men som vanligt slår glädjen taket när vi i den lilla staden Pontecesures serveras dos Americanos och dos croissant.

Nu kommer vi ut på Caminolederna där den centrala och kustvägen går ihop och nu vandrar vi med många många pilgrimer över bron in mot Padron. Där stannar vi på en mysig vinbar och sitter länge och pratar om högt och lågt. Det är känslosamt så här i slutet på vandringen, väldigt nära till skratt och tårar.

Drygt en timmes vandring kvar till vårt boende, får sällskap en bit med en tjej från USA som är väldigt pratglad…

Så är vi framme vid vårt ställe, lite förvirrade har vi velat fram och tillbaka och som vanligt är det liksom alldeles för nära innan vi upptäcker det. Vilket boende sen… bara frottéhandduken talar sitt tydliga språk. Superduperbra och en skittrevlig värd, kyrkan som granne och restaurang mitt emot. Sista gången vi tvättar vandringskläder…en dusch och snart mat.